När två par ögon möter varandra sker någonting i oss. Vi får någon typ av kontakt, vi känner oss sedda, vi ser någon annan och ny forskning visar att ögonkontakt ökar vår självmedvetenhet. Vi blir alltså mer uppmärksamma på det egna jaget och stimuleras till självreflektion. Ur tidsskriften Holones senaste nummer (2/2015).
Jag kommer speciellt ihåg ett möte jag hade under en kurs som jag själv var deltagare i, det var en man som inte kunde ta till sig positiv feedback. Vi hade många övningar där vi fick ge varandra feedback och jag kände mig lite irriterad på honom att han inte tog in – att han inte tog emot den gåvan som jag gav till honom. På kvällen efter middagen satte jag mig ner med honom och bara bestämde mig att jag inte skulle ge mig förrän han tog emot. Vi satt och tittade in i varandras ögon säkert 15-20 min (kändes det som) när det till slut rann en tår ur hans ena öga och jag förstod att han hade tagit emot. Ett oerhört starkt möte som jag alltid kommer att komma ihåg.
Jag fundera på hur det påverkar när vi inte är närvarande, ser vi då eller tittar vi bara? Får vi ögonkontakt då eller blir det ingen riktig kontakt när ögonpar möter varandra men ändå inte? När vi sitter med blicken ned i våra mobiltelefoner och paddor. När barnvagnarna är vända bort från förälderns ansikte och möjlighet till ögonkontakt. När barnet förgäves försöker få kontakt med den mobilpratande föräldern. Så många möjligheter till kontakt och självreflektion vi och våra barn går miste om.
Imorgon tror ska blogga om att titta,se, höra och lyssna.
