Jag måste bara ta upp detta ämne igen då jag upplever stor brist i många relationer på just aktivt lyssnande. Att lyssna på den andra, inte via sig själv och sitt eget filter utan direkt utifrån den andra, utan att värdera. För att förtydliga lite mer vad jag menar så delar jag med mig av denna fantastiska dikt;
”LYSSNA”
När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta
för mig varför jag inte borde känna så trampar du på mina känslor
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att
du måste göra något för att lösa mina problem
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
Lyssna! Allt jag bad dig om var att du lyssnar,
inte pratar, inte gör. Bara hör på mig.
Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.
När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta
försöka övertyga dig och kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
Och när det är klart, är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.”
(Okänd författare)
#75Blogg100
#Blogg100
