Min son Emil har tipsat mig om att skriva om MOD så nu är det dags att jag tar mig an den utmaningen. Enligt Wikipedia är mod en personlig egenskap (från latinets fortitudo) och en av kardinaldygderna (inom grekisk filosofi; vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet). En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget.
Någon har sagt att man inte kan vara modig om man inte först har varit rädd. Att vara modig innebär då att man agerar trots rädsla. Ett ord som hänger ihop med mod är att våga. Att bara ge sig hän och möta sin rädsla. Belöningen efteråt är att man har uppnått något, en dröm, en fysisk utmaning, hjälpt någon, brutit ett mönster, stått upp för sig själv och andra, lärt sig något. För att våga krävs att man släpper kontrollen för en stund, att inte veta, att ha tillit. Det är modigt att gå sin egen väg, bryta mönster, satsa på det man tror på, gå utanför normen, flytta, byta jobb, bryta upp från en relation, skilja sig, säga ifrån till chefen/ledningen, påpeka brister, ha en annan åsikt än alla andra, leva sitt eget liv, säga nej till saker och ja till sig själv, gå emellan vid bråk etc. Det är olika från person till person vad som är modigt. Sen finns det ju de som är sådär äventyrliga, som vill stretcha sin gränser.
En TV-serie just nu heter ”Sveriges modigaste”. Där handlar det mycket om fysiskt mod, att övervinna smärta och kroppsliga plågor tex att klara av att vara inlåst, vara under vatten, höja höjder etc. En annan typ av mod är moraliskt mod som handlar om förmågan att övervinna risker för anseende och prestige.
Ett tillfälle som har fastnat i mig, när jag upplevde mig modig, var under en UGL-kurs där vi gjorde en övning där vi skulle förhandla med en annan grupp.
Vi var 6 st i min grupp och de började ”spåra ur” som jag tyckte, och bli oärligt och inte ett rent spel. Jag kände att jag inte kunde ställa upp på det och reserverade mig från det som de andra ville göra. Jag var oerhört rädd att jag efter det skulle ses som en besvärlig och obstinat person som då inte skulle få vara med gruppen. Så blev det inte, utan gruppen hade mycket stor respekt för mig och jag kände mig som en ännu viktigare deltagare i gruppen.
Mod behövs ofta när vi gör någonting som vi aldrig har gjort förut.
Hur gör man då för att våga vara modig? Jag tänker att när rädslan kommer (reptilhjärnan som vill skydda oss, känner sig hotad) behöver vi växla till vår smarta del av hjärnan, frontalloben, och mer logiskt tänka vad målet är och vad det är man vill uppnå och hur det kommer att kännas efteråt. Vågar vi inte så kommer vi heller inte att veta, inte att uppleva i verkligheten, inte lära oss. Vad är det värsta som kan hända, handlar det om liv och död (oftast inte). Vad är det bästa som kan hända? att ställa dessa ytterligheter mot varandra för att se möjligheten i situationen.
Så vi har mycket att vinna på att våga vara modig. Att möta rädslan med tillit, att lita på sig själv att jag klarar av det här. Rädsla är bara en känsla så jag kan känna känslan och agera ändå. Ibland kan det vara så att vi är rädda för rädslan mer än den egentliga handlingen/situationen.
Tänk om vi alla kunde utmana oss att vara lite modigare, hur skulle det se ut då?
Vad skulle det innebära för dig om du vågade vara mer modig? Vad skulle du då göra som du nu hindras att göra?
Jag tror bl a att arbetslivet skulle se annorlunda ut, att andelen utmattade skulle vara färre, att fler skulle ta mer plats, att fler skulle säga ifrån tex vid mobbing, en mer dynamisk arbetsmarknad, en bättre arbetsmiljö, även att fler skulle byta jobb. Ett ökat välmående helt enkelt.
#76Blogg100
#Blogg100
