Det finns bara en relation som du med säkerhet vet att du har hela livet och det är den med dig själv. Hur mycket tid satsar du på den relationen? Hur låter kommunikationen? Dvs hur du pratar/tänker om dig själv. Vad säger du utåt till andra om dig själv? Om du var din bästa vän hur skulle dialogen med dig själv låta då? Är det någon skillnad mot hur den är nu?
Att ha medkänsla med sig själv är ett sätt att jobba med sin relation. Att stötta sig själv och förlåta sig själv. ”Jag gjorde mitt bästa utifrån situationen och förutsättningarna”. ”Min intention var god”. Att vara vänlig med sig själv.
Motsatsen är den hårda rösten, den inre kritikern som säger typ ” att du alltid ska vara så krånglig”, ”att du aldrig kan vara tyst”, ”att du har sååå dåligt tålamod…”. En slags värderande röst/tanke som drar igång stress i hjärnan, kamp och flykt-systemet går igång, stresspåslaget är ett faktum, och det pga dig själv. Ganska onödigt och slitsamt.
Att känna medkänsla med sig själv drar istället igång lugn-och-ro-systemet i hjärnan. Vi kan stoppa stresspåslaget som är på väg genom att stanna upp och bli medveten om att det bara är våra tankar och att vi kan tänka tvärtom – mer positivt och vänligt.
Agneta Lagercranz har skrivit två böcker om ämnet; ”Självmedkänsla” och ”70 skäl till Självmedkänsla”.
#6Blogg100
#Blogg100
