Om rädslan skulle få vara den övervägande känslan i vårt samhälle skulle vi vara misstänksamma mot varandra, mot nya människor, nya händelser, förändringar. Vi skulle i första hand tro ont om andra människor, tro att de är ute efter oss, tro att de vill lura oss, att de vill ha något av oss. Vi skulle använda vår reptilhjärna överdrivet mycket vilket triggar vårt hot-flykt-system, vi reagerar med att vilja fly, fäktas eller att bli handlingsförlamade (freeze). Vi skulle stänga in oss, dubbla våra lås, fler bevakningskameror, staket, stängsel. Vi skulle bo bland de som är lika oss själva, vi skulle minska vår trygghetsarena, vi skulle resa mindre, göra färre förändringar, umgås mindre med människor. Vi skulle vara kyliga, stänga av våra känslor och bara tänka på oss själva.
Om kärleken skulle få vara den övervägande känslan i vårt samhälle skulle vi vara öppna och nyfikna på varandra, inte döma, möta nya människor och händelser med öppenhet och tillit. Vi skulle välkomna förändringar, utveckling och lärande. Vi skulle i första hand tro gott om andra människor, tro att de vill oss väl, att de vill hjälpa, att de vill ge. Vi skulle använda vår nya smarta hjärna, pannloben, och snabbt växla om hot uppstår till tillit och starta igång lugn-och-ro-systemet i hjärnan. Vi skulle medvetet lösa problem som uppstår tillsammans med tillit och kreativitet. Vi skulle öppna upp våra hem för de som behöver, en tillfällig sängplats eller en mötesplats för matlagning, goda idéer och samtal. Olikheter skulle välkomnas och vi skulle icke döma utan vara nyfikna och förstå och uppskatta olikheter och likheter. Vi skulle gärna umgås med andra människor, vi skulle resa och lära oss av andra kulturer och sprida våran, ett ömsesidigt givande med värme och kärlek.
Vilket samhälle vill du leva i?
#95Blogg100
#Blogg100
