Vi har alla våra gränser för vad vi tycker känns bekvämt för oss och när det går över gränsen och blir obekvämt och svajigt. Vi brukar kalla det för vår bekvämlighetszon. Här är det skönt att vara, tryggt och bra men kanske inte så utvecklande. En del tar sig aldrig ur sin bekvämlighetszon utan befinner sig inom den hela livet. Andra vill hela tiden testa sina gränser och känner sig kanske aldrig eller alltid bekväm. De är ofta utanför sin zon, om de nu har någon. Många befinner sig där emellan, stretchar sin bekvämlighetszon och provar något nytt, vågar tappa fotfästet för en stund och utvecklas ett litet steg i taget.
Det krävs mod för att våga göra någonting som man känner sig rädd eller osäker inför. Man vill gärna veta hur det ska gå, hur det ska kännas och vad som förväntas. Högt kontrollbehov förhindrar utveckling eller i alla fall skjuter fram och försenar utveckling. Att inte veta är ofta jobbigt men vanligt eftersom vi inte kan veta om framtiden. Visste vi precis allt som skulle hända i framtiden vad skulle det då vara för vits att leva? Livet skulle vara en enda transportsträcka som vi redan visste vad som skulle hända.
Tänk om vi istället kunde omfamna nuet och vara i vetskapen om att inte veta, inte veta vad som ska hända. Att vara fullt nöjd med att bara veta det som är just nu. Fridfullt är ett ord som kommer till mig, jag tror att det skulle kännas fridfullt att kunna omfamna nuet och inte tänka så mycket, inte oroa sig så mycket om framtiden.
#99Blogg100
#Blogg100
