Vår vanligaste form av empati innebär att när du möter en vän som är ledsen så känner du samma känslor som vännen (”lider du så lider jag”). Det innebär att du också blir ledsen, fastän du egentligen inte var ledsen innan. Att ha denna ”lidande” empatin är slitsamt för oss och tar mycket energi. Det är inte heller säkert att den är hjälpsam för vår vän som kanske känner skuld för att även du blir ledsen.
Det finns en annan typ av empati som kallas medkänsla som är mer utvecklande för oss och hjärnan. Den innebär att vi känner med vännen men att vi inte tar över dennes känslor. Vi går bredvid och stöttar genom att bara lyssna och finnas där. Vi kan göra denna förflyttning från ”lidande empati” till medkänsla om vi medvetet stannar upp och tänker efter vad som skulle vara hjälpsamt för vännen när den är ledsen. Att särskilja på vad som är mina känslor och vad som är vännens.
Vill du läsa mer om den intressanta forskningen bakom detta så googla på Tania Singer, psykolog och forskare.
