”Javisst gör det ont när knoppar brister”

Nu när våren tvekar kom jag att tänka på denna fantastiska dikt nedan av Karin Boye. Den handlar om förändring och hur svårt det är att våga ”blomma ut” i hela sin storhet som varje människa besitter. Som jag tolkar den i alla fall. Man kan även se det ur ett lite mindre perspektiv – hur vi hanterar förändringar i livet, hur vi tar beslut som tar oss fram till det vi vill eller måste göra. När vi tar ett beslut öppnar vi upp nya dörrar och stänger även gamla dörrar. En del i att det är så svårt att ta beslut är just det, att våga stänga dörrar och modet att öppna nya. Vi har många en underlig tanke om att vi vill ha alla dörrar öppna och konsekvensen blir en stor otydlighet och splittring på fokus och energi. Vi har då egentligen ännu inte bestämt oss utan går runt med obeslutade beslut, oroar oss för de beslut vi vet att vi måste fatta eller ångrar oss i de redan fattade besluten. Hur många obeslutade beslut går du omkring och bär? Tänk hur mycket tid och energi det drar att gå runt och bära på! Vi kan ju hela tiden ändra oss, vi kan ta ombeslut så varför gör vi det så svårt för oss?!

Just nu har jag ett par stycken beslut som pockar på, några som behöver tas denna vecka och några innan sommaren. Jag smiter hela tiden men nu har jag bokat in tid med mig själv att verkligen ta tag i dessa. Det kanske är en bra strategi att boka in tid för beslutstänkande och -fattande regelbundet. Att släppa saker för att kunna gå vidare med lättare steg framåt i livet!

Varsågod här kommer dikten! Tack Karin!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                             som skapar världen.

Ur diktsamlingen ”För trädets skull” Karin Boye.

#48Blogg100
#Blogg100

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *